Snorre Sturlason, (1179-1241) som på isländska kallas för Snorri Sturluson, är Islands störste hävdatecknare. Hans tre stora huvudverk är Eddan (Den yngre Eddan) med gudadikter om Oden och Tor och hjältedikter om vikingarnas oroliga liv, Olav den heliges saga (antagligen äldst av alla Snorres verk), och Heimskringla som är en historia i sagaform om de norska kungarna fram till 1177. Olavssagan ingår i något förkortad form också i Heimskringla, och upptar ungefär en tredjedel av volymen.
Olav den heliges saga skrevs ned först ungefär tvåhundra år efter Olavs död i Stiklastad nära Trondheim (Nidaros) den 29 juli 1030. I sagan beskrivs hans mestadels krigiska bravader i hela 251 kapitel och verser. De flesta kväden är diktade av skalden Sigvat Thordsson, som var samtida med Olav.
Hela Olavssagan i Emil Olsons översättning med förklaringar kan läsas på http://cornelius.tacitus.nu/heimskringla/olav-helige/index.htm .
Invånarna blev dock förvarnade (historien förtäljer inte av vem och hur) om nordmännens framfart, byn tömdes och byborna lade sig i bakhåll i skogen. När Olavs här retirerade från den tomma byn anföll Herdalaborna och många av Olavs män stupade eller sårades när de flydde till sina skepp. Finländarna var trollkunniga och när Olav och hans män nådde sina skepp blev det ett enormt oväder med ovanligt svår sjö och Olav fann för gott att segla ifrån denna farliga landsända.
Detta var i Olav Digres vilda ungdom, innan han blev kung Olav II av Norge (1015-1028), och sedan Olav den helige, Norges skyddshelgon och kristendomens införare i Norden. Hirdalsäventyret omnämns av den isländske skalden Snorre Sturlason, som på 1200-talet tecknade ner norska och isländska kungasagor i samlingsverket Heimskringla. Olafssagan tros vara Snorres äldsta verk.
Slaget vid Hirdal är veterligen det första omnämnandet av en finländsk ort i skrift, och 1008 är det tidigaste årtalet i Finlands hävder som någorlunda säkert kan kopplas ihop med en historisk händelse. Ingen vet förstås om Olafssagans “Herdalar vid Bålagårdssida”, faktiskt är Hirdal i Ingå, men allt kunde ju mycket väl ha utspelat sig här...
Harald Hårfagres sonsons son
Olav Haraldson föddes som postum son till den norske småkungen Harald Grenske i Vestfold. Hans änka, Olavs mor Åsta (Astrid) Gudbrandsdatter, gifte om sig med en annan småkung, Sigurd Syr i Ringerike.
Denne var i likhet med Olavs far en ättling i rätt nedstigande led till Norges förste konung Harald Hårfagre (ca 850-933). Sigurd Syr var en fredlig härskare och en mycket driftig lantbrukare. Fostersonen Olav var däremot en självmedveten och ärelysten yngling
vars håg redan tidigt låg åt det krigiska.
Snorre Sturlasson beskriver i detalj Olafs karaktär: “Då Olav Haraldsson växte upp, var han icke lång, utan medelstor till växten, mycket kraftig och stark, ljushårig, bred i ansiktet, ljushyad och rödlett; han hade mycket goda ögon, både vackra och skarpa, så att man
blev rädd att se honom i ögonen, när han var vred. Olav var väl förfaren i många färdigheter; han kunde skickligt hantera en båge och simmade val, kastade spjut bäst av alla, var händig och hade gott förstånd på all hantverk, vare sig det var han själv som arbetade
eller andra. Han blev kallad Olav den digre. Han var djärv och klok i sitt tal, tidigt utvecklad både i kropps styrka och förstånd; han var mycket omtyckt av alla sina fränder och bekanta, var tävlingslysten i lekar och ville vara former an alla andra, såsom det ju också borde vara på grund av hans ställning och börd.”
Olav styrde först söderut till Danmark och därefter norrut längs Sveaväldets (Svithjod) östkust. Här plundrade och brände Olav landet som hämnd för att svearna hade varit med om att döda hans far år 995. Sin första strid utkämpade Olav vid den sörmländska
kusten, då han besegrade den svenske vikingahövdingen Sote vid Sotaskär.
Härefter trängde Olav in i Logen (Mälaren), ända upp till Sigtuna. Olav lyckades vid nuvarande Stockholm knappt undkomma en stor här under svearnas härskare Olof Skötkonung. Olav seglade istället vidare till Gotland, där han övervintrade. Han tog skatt av gotlänningarna mot att skona öborna och deras land från härjningar.
Våren 1008 fortsatte Olav österut till Ösysla (Ösel). Bönderna där erbjöd också Olav skatt, men när de kom nordmännen till mötes, hade de lömskt beväpnat sig, varför det kom till strid. Som straff för böndernas försåtlighet plundrade och härjade nordmännen ön. Men tack vare snabba ben kom de flesta Öselborna ändå undan med livet.
Till Finland eller till Härjedalen?
Därefter styrdes kosan norrut, till Finlands sydkust. Skalden Sigvat Thordsson, har besjungit Olav landstigning vid Bålagårds kust, men trots att han var samtida med Olav var han inte med på själva färden. Helt säkert är det alltså inte att orten Herdalar finns i nuvarande Finland, men Sigvat nämner faktiskt finländare (finnlendinga) i sin dikt. En del forskare tror ändå att Herdalar syftar på Härjedalen i norra Sverige, medan andra ser en anknytning till byn Hirdal (tidigare kallad Herdedal) söder om Fagervik i Ingå. Stöd för det är
Sigvats omnämnande av “Bålagårdssida”, som allmänt anses beteckna den finländska sydkusten, och syfta på att befolkningen här hade för vana att tända bål eller vårdkasar för att varsko om fienders ankomst.
En del ser det hårda motståndet i Hirdal som en orsak till att flera vikingatida härnadståg till Finland inte är kända. Andra anser att orsaken till att vikingarna inte kom hit – trots att de ju ofta hade sina rutter längs Finska viken på väg till Novgorod (Gårdarike) – var att här helt enkelt inte fanns något att röva.
Färder till London och Gibraltar
I Härdalar gick det dock inte så bra för den unge vikingahövdingen, men han lyckades som genom ett under klara livhanken och ta sig vidare på nya äventyr och plundringståg. Olavs krigiska irrfärder räckte hela 8 år, 1007-1015.
Först i tur stod alltså Danmark och Svea rike (Svithjod), så Gotland, Ösel och Finland 1008. Sedan gick färden via Jylland, Friesland och Holland till England, London och Canterbury
(Kantaraborg), därefter via Valland (norra Frankrike) till Bretagne, och längs hela Biscayabukten och spanska västkusten ända till Gibraltar (Norvasund).
Återfärden norrut gick via Normandie (där han lät döpa sig 1013-1014), England och Orkneyöarna. I England utmärkte han sig bl.a. genom att riva ner pelarna till bron över Themsen, vilket antas ha gett upphov till den kända visan "London bridge is falling down".
Han återvände till Norge 1015, och lyckades snart genom list och kraft bli krönt kung Olav II av Norge och slog sig ner i Nidaros (senare Trondheim). Han införde inte kristendomen i Norge, men såg nog till att den nya religionen fick fotfäste, ibland med mycket hårda tag. Hans mest bestående insats var ändå att han införde lagar som tillämpades över hela Norge ända in på 1500-talet. Olavs regim räckte fram till 1028, då han drevs i landsflykt till Novgorod - och passerade på den vägen antagligen åter den finländska sydkusten.
Avsatt konung blir helgon
Olav mötte sin död i det blodiga slaget vid Stiklastad nära Nidaros (Trondheim) år 1030. Där försökte han utan att lyckas med våld återta makten över Norge. Bara ett år senare helgonförklarades Olav, en lång rad under och nirakel tillskrevs honom, han blev Norges skyddhelgon, och under flera sekel framöver var Olav den helige det mest uppburna helgonet i Norden. Nidaros med Olavs grav blev vid sidan av Jerusalem, Rom och Santiago de Compostela, en av kristenhetens främsta vallfärdsorter.
Olav glorifierades som kristendomens införare i Norden, och avbildades ofta sittande på en besegrad hedning. Olavskulten nådde också Finland, och flera av våra äldsta kyrkor helgades till S:t Olof, bland dem kyrkorna i Jomala och Tenala. Olofsborg är också uppkallat efter Olav, som även blev skyddshelgon för riddare, soldater och sjömän.
Jan Lindroos (med hjälp av bl.a. Gustaf Sundman i Barösundsbladet 1-2/2008)
Därefter seglade han tillbaka till Finland, gick i land och härjade där, men alla inbyggarna flydde till skogarna och förde bort sin egendom ifrån bygden. Konungen gick långt upp i land och över några skogar; där voro några dalbygder, som kallas Härdalarna. De togo föga gods och inga män. Då det led ut på dagen, vände konungen tillbaka till skeppen. Men när de kommo i skogen, samlades folk emot dem från alla håll, sköt på dem och trängde hårt in på dem. Konungen bad sina män söka betäckning. Men innan han kom ut ur skogen, hade han förlorat många män, och många hade blivit sårade. Han kom om kvällen till skeppen. Finnarna ställde under natten genom trolldom till oväder och storm på havet. Men konungen lät taga in ankarena och hissa seglen, och de kryssade om natten utanför kusten. Konungens lycka förmådde då som ofta mer än finnarnas trolldom. De lyckades under natten kryssa sig fram längs Bålagårdssida och därifrån ut på havet. Men finnarnas här följde efter landvägen, allt efter som konungen seglade fram utanför kusten.
Så säger Sigvat:
Den tredje skarpa striden
fursteättlingen stridde
på vägen från Härdalabygden,
där finländska skaror han mötte.
Från kusten av Östersjölandet
bars vikingaflottan av vågen;
mot Bålagårdssida vände
skeppen de sköldprydda borden.
(Sigvat skald eller Sigvat Tordsson [isl. Sigvatr Þórðarson] föddes på Island omkring 995 och blev skald hos Olav 1014. Många av kvädena i Olav den heliges saga i Heimskringla är diktade av Sigvat.)
På finska här. Suomeksi omalla sivullaan.
På isländska lyder samma vers:
9. Orusta þriðja
Síðan sigldi hann aftur til Finnlands og herjaði þar og gekk á land upp, en lið allt flýði á skóga, og eyddi byggðina að fé öllu. Konungur gekk upp á landið langt og yfir skóga nokkura. Þar voru fyrir dalbyggðir nokkurar. Þar heita Herdalar. Þeir fengu lítið fé en ekki af mönnum. Þá leið á daginn og sneri konungur ofan aftur til skipa.
En er þeir komu á skóginn þá dreif lið að þeim öllum megin og skaut á þá og sóttu að fast. Konungur bað þá hlífa sér og vega í mót slíkt er þeir mættu við komast. En það var óhægt því að Finnar létu skóginn hlífa sér. En áður konungur kæmi af skóginum lét hann marga menn og margir urðu sárir, kom síðan um kveldið til skipa.
Þeir Finnar gerðu um nóttina æðiveður með fjölkynngi og storm sjávar. En konungur lét upp taka akkerin og draga segl og beittu um nóttina fyrir landið. Mátti þá enn sem oftar meira hamingja konungs en fjölkynngi Finna. Fengu þeir beitt um nóttina fyrir Bálagarðssíðu og þaðan í hafið út. En her Finna fór hið efra svo sem konungur sigldi hið ytra.
Svo segir Sighvatur:
Hríð varð stáls í stríðri
ströng Herdalagöngu
Finnlendinga að fundi
fylkis niðs hin þriðja.
En austr við lá leysti
leið víkinga skeiðar.
Bálagarðs að barði
brimskíðum lá síða.
I norsk översättning:
Så seilte han tilbake og til Finland; der herjet han og gikk opp i landet, men alt folk rømte til skogs og la bygda tom etter seg for alt som var noe verdt. Kongen gikk langt opp i landet og gjennom noen skoger, da kom de til noen dalbygder, som heter Herdaler. De fant lite gods og ingen mennesker. Det lei på dagen, og så snudde kongen og gikk ned igjen til skipene. Men da de kom inn i skogen, løp det folk mot dem fra alle kanter og skjøt på dem og gikk hardt på, kongen bad folk holde skjold for seg. Før kongen kom ut av skogen, hadde han mistet mange menn, og mange var blitt såret. Lenger ut på kvelden kom han da til skipene.
Om natta brukte finnene trolldomskunster og laget et forrykende uvær og svær sjø. Men kongen lot likevel dra opp ankerne og heiste seil, og de lå og krysset opp mot vinden utfor land hele natta. Den gang som ofte siden var kongens lykke sterkere enn trolldommen til finnene; han greide å baute seg fram langs Bålagardsida om natta og derfra ut til havs. Men finnehæren fulgte etter på land etter som kongen seilte utenfor.
So siger Sigvat:
Kongen stridde seg gjennom
den tredje storm av våpen,
en slitsom gang mot finner
gikk han i Herdaler;
men øst i sjøen løste
han skipene. Vikingvegen
lå langs Bålagardsidas
rand, i brenning gikk skipet.
Och i engelsk tolkning:
After this they sailed to Finland and plundered there, and went up the country. All the people fled to the forest, and they had emptied their houses of all household goods. The king went far up the country, and through some woods, and came to some dwellings in a valley called Herdaler, -- where, however, they made but small booty, and saw no people; and as it was getting late in the day, the king turned back to his ships. Now when they came into the woods again people rushed upon them from all quarters, and made a severe attack. The king told his men to cover themselves with their shields, but before they got out of the woods he lost many people, and many were wounded; but at last, late in the evening, he got to the ships. The Finlanders conjured up in the night, by their witchcraft, a dreadful storm and bad weather on the sea; but the king ordered the anchors to be weighed and sail hoisted, and beat off all night to the outside of the land. The king's luck prevailed more than the Finlanders' witchcraft; for he had the luck to beat round the Balagard's side in the night. and so got out to sea. But the Finnish army proceeded on land, making the same progress as the king made with his ships.
So says Sigvat: --
"The third fight was at Herdaler, where
The men of Finland met in war
The hero of the royal race,
With ringing sword-blades face to face.
Off Balagard's shore the waves
Ran hollow; but the sea-king saves
His hard-pressed ship, and gains the lee
Of the east coast through the wild sea."
Mera information om Olav den heliges saga och Snorre Sturlason:
Olav den hellige (norska)
Olof av Norge
Råskinnet Olav Digre (norska)
Om Snorre och Heimskringla
Snorre Sturlasson och hans brorsöner
SLAGET VID HIRDAL: SPELPLAN OCH BILJETTER
OM PJÄSEN ROLLER BILDER PRESS PROJEKT HIRDAL SNORRE HIRDALIN TAISTELU
Olav den heliges saga skrevs ned först ungefär tvåhundra år efter Olavs död i Stiklastad nära Trondheim (Nidaros) den 29 juli 1030. I sagan beskrivs hans mestadels krigiska bravader i hela 251 kapitel och verser. De flesta kväden är diktade av skalden Sigvat Thordsson, som var samtida med Olav.
Hela Olavssagan i Emil Olsons översättning med förklaringar kan läsas på http://cornelius.tacitus.nu/heimskringla/olav-helige/index.htm .
 |
 |
 |
 |
| Helgonet S:t Olof avbildas i många medeltida kyrkor i Norden. Oftast har han kungakrona på huvudet, riksäpplet i höger hand och en yxa i vänster hand. Ofta trampar han ned en hednisk underliggare som tecken på att han införde kristendomen i Norge. | |||
Hur Olaf Digre blev Olav den Helige
Det hände sig för tusen år sedan, att den unge Olaf Haraldson på ett av sina vikingatåg landsteg nära Herdalar, med avsikt att röva byn på dess rikedomar.Invånarna blev dock förvarnade (historien förtäljer inte av vem och hur) om nordmännens framfart, byn tömdes och byborna lade sig i bakhåll i skogen. När Olavs här retirerade från den tomma byn anföll Herdalaborna och många av Olavs män stupade eller sårades när de flydde till sina skepp. Finländarna var trollkunniga och när Olav och hans män nådde sina skepp blev det ett enormt oväder med ovanligt svår sjö och Olav fann för gott att segla ifrån denna farliga landsända.
Detta var i Olav Digres vilda ungdom, innan han blev kung Olav II av Norge (1015-1028), och sedan Olav den helige, Norges skyddshelgon och kristendomens införare i Norden. Hirdalsäventyret omnämns av den isländske skalden Snorre Sturlason, som på 1200-talet tecknade ner norska och isländska kungasagor i samlingsverket Heimskringla. Olafssagan tros vara Snorres äldsta verk.
Slaget vid Hirdal är veterligen det första omnämnandet av en finländsk ort i skrift, och 1008 är det tidigaste årtalet i Finlands hävder som någorlunda säkert kan kopplas ihop med en historisk händelse. Ingen vet förstås om Olafssagans “Herdalar vid Bålagårdssida”, faktiskt är Hirdal i Ingå, men allt kunde ju mycket väl ha utspelat sig här...
Harald Hårfagres sonsons son
Olav Haraldson föddes som postum son till den norske småkungen Harald Grenske i Vestfold. Hans änka, Olavs mor Åsta (Astrid) Gudbrandsdatter, gifte om sig med en annan småkung, Sigurd Syr i Ringerike.
Denne var i likhet med Olavs far en ättling i rätt nedstigande led till Norges förste konung Harald Hårfagre (ca 850-933). Sigurd Syr var en fredlig härskare och en mycket driftig lantbrukare. Fostersonen Olav var däremot en självmedveten och ärelysten yngling
vars håg redan tidigt låg åt det krigiska.
Snorre Sturlasson beskriver i detalj Olafs karaktär: “Då Olav Haraldsson växte upp, var han icke lång, utan medelstor till växten, mycket kraftig och stark, ljushårig, bred i ansiktet, ljushyad och rödlett; han hade mycket goda ögon, både vackra och skarpa, så att man
blev rädd att se honom i ögonen, när han var vred. Olav var väl förfaren i många färdigheter; han kunde skickligt hantera en båge och simmade val, kastade spjut bäst av alla, var händig och hade gott förstånd på all hantverk, vare sig det var han själv som arbetade
eller andra. Han blev kallad Olav den digre. Han var djärv och klok i sitt tal, tidigt utvecklad både i kropps styrka och förstånd; han var mycket omtyckt av alla sina fränder och bekanta, var tävlingslysten i lekar och ville vara former an alla andra, såsom det ju också borde vara på grund av hans ställning och börd.”
| Vikingafärd vid tolv års ålder Tolv år gammal, år 1007, steg Olav för första gången på ett vikingaskepp. Hans mor hade satt kungafostraren Hrane den vidfarne till styrman för flottan, med uppgift att följa Olav på färden. Olav själv kallades härefter härkonung. Det var nämligen en gammal sed, att en krigshövding, om han var av konungasläkt, genast fick bära konungatiteln då han drog ut i viking, även om han inte ännu rådde över något eget land. |
 |
Olav styrde först söderut till Danmark och därefter norrut längs Sveaväldets (Svithjod) östkust. Här plundrade och brände Olav landet som hämnd för att svearna hade varit med om att döda hans far år 995. Sin första strid utkämpade Olav vid den sörmländska
kusten, då han besegrade den svenske vikingahövdingen Sote vid Sotaskär.
Härefter trängde Olav in i Logen (Mälaren), ända upp till Sigtuna. Olav lyckades vid nuvarande Stockholm knappt undkomma en stor här under svearnas härskare Olof Skötkonung. Olav seglade istället vidare till Gotland, där han övervintrade. Han tog skatt av gotlänningarna mot att skona öborna och deras land från härjningar.
Våren 1008 fortsatte Olav österut till Ösysla (Ösel). Bönderna där erbjöd också Olav skatt, men när de kom nordmännen till mötes, hade de lömskt beväpnat sig, varför det kom till strid. Som straff för böndernas försåtlighet plundrade och härjade nordmännen ön. Men tack vare snabba ben kom de flesta Öselborna ändå undan med livet.
Till Finland eller till Härjedalen?
Därefter styrdes kosan norrut, till Finlands sydkust. Skalden Sigvat Thordsson, har besjungit Olav landstigning vid Bålagårds kust, men trots att han var samtida med Olav var han inte med på själva färden. Helt säkert är det alltså inte att orten Herdalar finns i nuvarande Finland, men Sigvat nämner faktiskt finländare (finnlendinga) i sin dikt. En del forskare tror ändå att Herdalar syftar på Härjedalen i norra Sverige, medan andra ser en anknytning till byn Hirdal (tidigare kallad Herdedal) söder om Fagervik i Ingå. Stöd för det är
Sigvats omnämnande av “Bålagårdssida”, som allmänt anses beteckna den finländska sydkusten, och syfta på att befolkningen här hade för vana att tända bål eller vårdkasar för att varsko om fienders ankomst.
En del ser det hårda motståndet i Hirdal som en orsak till att flera vikingatida härnadståg till Finland inte är kända. Andra anser att orsaken till att vikingarna inte kom hit – trots att de ju ofta hade sina rutter längs Finska viken på väg till Novgorod (Gårdarike) – var att här helt enkelt inte fanns något att röva.
Färder till London och Gibraltar
I Härdalar gick det dock inte så bra för den unge vikingahövdingen, men han lyckades som genom ett under klara livhanken och ta sig vidare på nya äventyr och plundringståg. Olavs krigiska irrfärder räckte hela 8 år, 1007-1015.
Först i tur stod alltså Danmark och Svea rike (Svithjod), så Gotland, Ösel och Finland 1008. Sedan gick färden via Jylland, Friesland och Holland till England, London och Canterbury
(Kantaraborg), därefter via Valland (norra Frankrike) till Bretagne, och längs hela Biscayabukten och spanska västkusten ända till Gibraltar (Norvasund).
Återfärden norrut gick via Normandie (där han lät döpa sig 1013-1014), England och Orkneyöarna. I England utmärkte han sig bl.a. genom att riva ner pelarna till bron över Themsen, vilket antas ha gett upphov till den kända visan "London bridge is falling down".
Han återvände till Norge 1015, och lyckades snart genom list och kraft bli krönt kung Olav II av Norge och slog sig ner i Nidaros (senare Trondheim). Han införde inte kristendomen i Norge, men såg nog till att den nya religionen fick fotfäste, ibland med mycket hårda tag. Hans mest bestående insats var ändå att han införde lagar som tillämpades över hela Norge ända in på 1500-talet. Olavs regim räckte fram till 1028, då han drevs i landsflykt till Novgorod - och passerade på den vägen antagligen åter den finländska sydkusten.
Avsatt konung blir helgon
Olav mötte sin död i det blodiga slaget vid Stiklastad nära Nidaros (Trondheim) år 1030. Där försökte han utan att lyckas med våld återta makten över Norge. Bara ett år senare helgonförklarades Olav, en lång rad under och nirakel tillskrevs honom, han blev Norges skyddhelgon, och under flera sekel framöver var Olav den helige det mest uppburna helgonet i Norden. Nidaros med Olavs grav blev vid sidan av Jerusalem, Rom och Santiago de Compostela, en av kristenhetens främsta vallfärdsorter.
Olav glorifierades som kristendomens införare i Norden, och avbildades ofta sittande på en besegrad hedning. Olavskulten nådde också Finland, och flera av våra äldsta kyrkor helgades till S:t Olof, bland dem kyrkorna i Jomala och Tenala. Olofsborg är också uppkallat efter Olav, som även blev skyddshelgon för riddare, soldater och sjömän.
Jan Lindroos (med hjälp av bl.a. Gustaf Sundman i Barösundsbladet 1-2/2008)
Ur Olav den heliges saga; Kapitel 9
Den tredje striden.Därefter seglade han tillbaka till Finland, gick i land och härjade där, men alla inbyggarna flydde till skogarna och förde bort sin egendom ifrån bygden. Konungen gick långt upp i land och över några skogar; där voro några dalbygder, som kallas Härdalarna. De togo föga gods och inga män. Då det led ut på dagen, vände konungen tillbaka till skeppen. Men när de kommo i skogen, samlades folk emot dem från alla håll, sköt på dem och trängde hårt in på dem. Konungen bad sina män söka betäckning. Men innan han kom ut ur skogen, hade han förlorat många män, och många hade blivit sårade. Han kom om kvällen till skeppen. Finnarna ställde under natten genom trolldom till oväder och storm på havet. Men konungen lät taga in ankarena och hissa seglen, och de kryssade om natten utanför kusten. Konungens lycka förmådde då som ofta mer än finnarnas trolldom. De lyckades under natten kryssa sig fram längs Bålagårdssida och därifrån ut på havet. Men finnarnas här följde efter landvägen, allt efter som konungen seglade fram utanför kusten.
Så säger Sigvat:
Den tredje skarpa striden
fursteättlingen stridde
på vägen från Härdalabygden,
där finländska skaror han mötte.
Från kusten av Östersjölandet
bars vikingaflottan av vågen;
mot Bålagårdssida vände
skeppen de sköldprydda borden.
(Sigvat skald eller Sigvat Tordsson [isl. Sigvatr Þórðarson] föddes på Island omkring 995 och blev skald hos Olav 1014. Många av kvädena i Olav den heliges saga i Heimskringla är diktade av Sigvat.)
På finska här. Suomeksi omalla sivullaan.
På isländska lyder samma vers:
9. Orusta þriðja
Síðan sigldi hann aftur til Finnlands og herjaði þar og gekk á land upp, en lið allt flýði á skóga, og eyddi byggðina að fé öllu. Konungur gekk upp á landið langt og yfir skóga nokkura. Þar voru fyrir dalbyggðir nokkurar. Þar heita Herdalar. Þeir fengu lítið fé en ekki af mönnum. Þá leið á daginn og sneri konungur ofan aftur til skipa.
En er þeir komu á skóginn þá dreif lið að þeim öllum megin og skaut á þá og sóttu að fast. Konungur bað þá hlífa sér og vega í mót slíkt er þeir mættu við komast. En það var óhægt því að Finnar létu skóginn hlífa sér. En áður konungur kæmi af skóginum lét hann marga menn og margir urðu sárir, kom síðan um kveldið til skipa.
Þeir Finnar gerðu um nóttina æðiveður með fjölkynngi og storm sjávar. En konungur lét upp taka akkerin og draga segl og beittu um nóttina fyrir landið. Mátti þá enn sem oftar meira hamingja konungs en fjölkynngi Finna. Fengu þeir beitt um nóttina fyrir Bálagarðssíðu og þaðan í hafið út. En her Finna fór hið efra svo sem konungur sigldi hið ytra.
Svo segir Sighvatur:
Hríð varð stáls í stríðri
ströng Herdalagöngu
Finnlendinga að fundi
fylkis niðs hin þriðja.
En austr við lá leysti
leið víkinga skeiðar.
Bálagarðs að barði
brimskíðum lá síða.
I norsk översättning:
Så seilte han tilbake og til Finland; der herjet han og gikk opp i landet, men alt folk rømte til skogs og la bygda tom etter seg for alt som var noe verdt. Kongen gikk langt opp i landet og gjennom noen skoger, da kom de til noen dalbygder, som heter Herdaler. De fant lite gods og ingen mennesker. Det lei på dagen, og så snudde kongen og gikk ned igjen til skipene. Men da de kom inn i skogen, løp det folk mot dem fra alle kanter og skjøt på dem og gikk hardt på, kongen bad folk holde skjold for seg. Før kongen kom ut av skogen, hadde han mistet mange menn, og mange var blitt såret. Lenger ut på kvelden kom han da til skipene.
Om natta brukte finnene trolldomskunster og laget et forrykende uvær og svær sjø. Men kongen lot likevel dra opp ankerne og heiste seil, og de lå og krysset opp mot vinden utfor land hele natta. Den gang som ofte siden var kongens lykke sterkere enn trolldommen til finnene; han greide å baute seg fram langs Bålagardsida om natta og derfra ut til havs. Men finnehæren fulgte etter på land etter som kongen seilte utenfor.
So siger Sigvat:
Kongen stridde seg gjennom
den tredje storm av våpen,
en slitsom gang mot finner
gikk han i Herdaler;
men øst i sjøen løste
han skipene. Vikingvegen
lå langs Bålagardsidas
rand, i brenning gikk skipet.
Och i engelsk tolkning:
After this they sailed to Finland and plundered there, and went up the country. All the people fled to the forest, and they had emptied their houses of all household goods. The king went far up the country, and through some woods, and came to some dwellings in a valley called Herdaler, -- where, however, they made but small booty, and saw no people; and as it was getting late in the day, the king turned back to his ships. Now when they came into the woods again people rushed upon them from all quarters, and made a severe attack. The king told his men to cover themselves with their shields, but before they got out of the woods he lost many people, and many were wounded; but at last, late in the evening, he got to the ships. The Finlanders conjured up in the night, by their witchcraft, a dreadful storm and bad weather on the sea; but the king ordered the anchors to be weighed and sail hoisted, and beat off all night to the outside of the land. The king's luck prevailed more than the Finlanders' witchcraft; for he had the luck to beat round the Balagard's side in the night. and so got out to sea. But the Finnish army proceeded on land, making the same progress as the king made with his ships.
So says Sigvat: --
"The third fight was at Herdaler, where
The men of Finland met in war
The hero of the royal race,
With ringing sword-blades face to face.
Off Balagard's shore the waves
Ran hollow; but the sea-king saves
His hard-pressed ship, and gains the lee
Of the east coast through the wild sea."
Mera information om Olav den heliges saga och Snorre Sturlason:
Olav den hellige (norska)
Olof av Norge
Råskinnet Olav Digre (norska)
Om Snorre och Heimskringla
Snorre Sturlasson och hans brorsöner
SLAGET VID HIRDAL: SPELPLAN OCH BILJETTER
OM PJÄSEN ROLLER BILDER PRESS PROJEKT HIRDAL SNORRE HIRDALIN TAISTELU