Västnyländska Ungdomsringen
bildas 1917

Ossian Granit tog initiativet

Redan i december 1915 var Granit - som då nyligen hade överflyttat från Åboland - med om ett möte i Billnäs uf, där man informellt diskuterade bristen på regionalt samarbete i ungdomsarbetet. Granit hade arbetat inom föreningslivet också i Åboland och var genast på det klara med att västra Nyland behövde ett lokalt ungdomsförbund - kontakterna med Nylands svenska ungdomsförbund var alltför sporadiska och famlande för att vara till någon större nytta.
Mötet i Billnäs blev upptakten till en serie sammankomster, där undan för undan allt vidare kretsar drogs in i spelet. Följande kontakt etablerades redan den 18 mars 1916. Folkhögskolan hade då inbjudit de närmaste grannarna bland
ungdomsföreningarna - Pojo, Billnäs och Tenala uf - till diskussion, ämnet hade säkert formulerats av Granit: "Vilka brister har mest framträtt i ungdomsföreningarnas arbete och hur borde detta ordnas tillfredsställande?"
Granits svar på frågorna är belysande för hans inställning. Den väsentligaste svagheten låg - menade han - på det organisatoriska planet. Föreningarna hade föga samarbete, eller ens kontakt sinsemellan och därav led hela verksamheten. Vidare pekade Granit på bristen på kontakt till det praktiska livet och slutligen kritiserade han skarpt nöjesraseriet i föreningsarrangemangen. Blandningen av förslag med både ideell och praktisk syftning är typisk för Granits inställning. Han var ingen himlastormande fantast men han dagtingade heller aldrig i frågor som gällde ungdomsföreningarnas djupare målsättning.

Sångfest vid Raseborg midsommaren 1916

Deltagarna i Pojo-mötet visste att de var ute i angeläget ärende - frågan måste föras vidare till ett större forum. Sålunda beslöt man utlysa ett allmänt möte i Ekenäs på hösten samma år.
Men redan innan detta hade hunnit ske ordnades en västnyländsk samling i form av en sångfest vid Raseborg på midsommaren 1916. Initiativtagare och arrangörer var kantorn i Ekenäs P. A. Fredriksson - gemenligen kallad "Paffen", en energisk och entusiasmerande musiker - samt Albert Bussman från Kurby i Snappertuna. Bussman var hemmansägarson och hade bakom sig några års musikstudier i Helsingfors, avbrutna av ohälsa. Han var anmärkningsvärt skicklig körledare och spelade en betydande roll för musiksträvandena i Snappertuna-föreningen och sedermera i Ringen. För de praktiska arrangemangen under sångfesten vid Raseborg svarade Hembygdens vänner i Snappertuna och Degerö vänner. I programmet medverkade körer från Lappvik, Pojo och Skärgårdens vänner i Snappertuna jämte en hornseptett från Karis. Också en grupp allmogespelmän förnöjde publiken - på redan sedvanligt sätt. Tidningen Västra Nyland kallade tillställningen den "västnyländska ungdomens midsommarfest" (17/6-16) - kanske man såg samlingen som ett återupplivat sommarting? I varje händelse är det uppenbart att sångfesten sommaren 1916 påskyndade den utveckling som skulle kulminera i höstmötet i Ekenäs.

Höstmöte i Ekenäs samskola 21 oktober 1916

Detta kom till stånd redan den 21 oktober. Granit hade naturligtvis varit den drivande kraften i beredningskommitten och som den borne taktiker han var försummade han inte att söka påverka opinionen före mötet. I en stort upplagd artikel i Västra Nyland den 19 oktober - kallad "Ungdomsrörelsens organisation" - redogjorde han för sina kärnideer. Ungdomsföreningsarbetet låg nere i västra Nyland, påpekade Granit. "Skall något sättas i gång, mötes det av misstro och tvivel, det må sedan gälla sång, bibliotek el. dyl."  Enda sättet att komma ur dödläget vore, framhävde Granit, att åstadkomma en "föreningslivets förnyelse". Och det åter förutsätter en organisation av föreningsarbetet. För att kunna hålla samman föreningarna, måste man organisera dem i kretsar: "Kretsarna äga främst att ordna det gemensamma arbetet mellan föreningarna genom representantmöten och en styrelse, vidare att anställa instruktörer för olika branscher, att infordra berättelser av föreningarna, att anordna gemensamma fester och möten - med ett ord att hjälpa, stöda och sammanbinda de västnyländska ungdomsföreningarna."
Det var ett genomtänkt och realistiskt arbetsprogram.

15 föreningar med 31 representanter

Granit gjorde sig ytterligare mödan att precisera sina ideer i ett förslag till stadgar, som förelåg till begrundande vid sammanträdet i Ekenäs. Detta hölls i samskolan, som under de närmaste åren skulle bli ett slags mötescentrum för västnyländskt föreningsliv. Granits ansträngningar hade lockat 31 representanter för 15 föreningar, och förhandlingarnas höjdpunkt blev diskussionen kring en "fråga", som i tidens stil var omständligt formulerad: "Bör en västnyländsk ungdomsföreningssammanslutning bildas och huru skall den ordnas?"
Granit inledde, besvarade givetvis sin egen fråga jakande och förde fram bl. a. följande argument: a) en organisation av den föreslagna typen kan representera ungdomsföreningar utåt, b) den bör inte inkräkta på föreningarnas handlingsfrihet, men tillika kontrollera deras verksamhet, c) den bör göra upp ett gemensamt arbetsprogram och tillsätta instruktörer för sång och musik, biblioteksverksamhet och hembygdsforskning och d) styrelsen bör ha en avlönad sekreterare.

Interimsstyrelse tillsattes 1916

Utan någon diskussion godkände mötet Granits förslag, man beslöt bilda en västnyländsk ungdomsring, en interimstyrelse tillsattes för att granska Granits stadgeförslag och sammankalla ett konstituerande möte på vårvintern 1917. Ordförande i interimstyrelsen blev naturligtvis Ossian Granit och som medhjälpare fick han flera personer, som under de närmaste åren skulle spela en roll i västnyländskt kulturarbete: t. ex. magister K. T. Oljemark från Västankvarn, kantor P. A. Fredriksson, magister Arvid Nummelin från Ekenäs och kaptenskan Alexandra Nyberg på Langansböle, den sistnämnda senare känd som Ringens energiska "kaffevärdinna" under två decennier.

Sång-, dans- och hembygdskurs i Ekenäs i januari 1917

Det visade sig emellertid snart, att interimstyrelsen ingalunda tänkte inskränka sig till förberedande åtgärder inför det konstituerande mötet. Man satte tvärtom i gång med ordinär verksamhet. I medvetandet om att föreningarna framför allt behövde dugliga ledare för alla de planerade verksamhetsformerna ordnades en mycket omfattande dirigent-, folkdans- och hembygdskurs i Ekenäs veckan 7-13 januari 1917.
Kursen hade lockat ett 60-tal representanter för de flesta västnyländska ungdomsföreningar, den bars upp av en mäktig hänförelse för tidens bildningssträvanden och fick en omfattande publicitet i ortspressen. Kända finlandssvenska kulturpersonligheter medverkade som kursledare: Otto Andersson instruerade lokaldirigenterna, i hans kurs fanns folk från Bromarf, Tenala, Hangö, Ekenäs, Pojo, Snappertuna och Karis. Magister Yngvar Heikel föreläste om folkdans och magister V. E. V. Wessman om annan folkkultur.
Kurserna och föredragen hölls dels i samskolan, dels i Brandkårshuset. Arbetet pågick varje dag från klockan 9 till 20 - dessutom förekom tre allmänna diskussioner under veckan. Man tog bl.a. upp frågan "Organisationen av samarbetet mellan våra sångkörer" - ett slags första signal till Västra Nylands sång och musikförbund. Här rådde ingen kulturtrötthet, minsann. En anmärkningsvärd aktivitet uppvisade den lilla skärgårdssocknen Snappertuna, vars representanter var i majoritet i alla kurser.
Men interimstyrelsen vilade ännu inte på sina lagrar. Knappast hade Ekenäs-kursen avslutats förrän man åter vände sig till föreningarna med nya informationer och förslag. I stället för cirkulär anlitades tidningen Västra Nyland, vars nummer av den 16 januari 1917 praktiskt taget till hälften är fyllt av material som avser ungdomsföreningsarbetet. Där avtrycktes styrelsens stadgeförslag, som på detta behändiga sätt remitterades till föreningarna inför det konstituerande mötet i mars, vidare presenterades en lång förteckning av interimstyrelsens "önskningsmål". Bland annat uppmanades medlemsföreningarna att sända in rapporter och årsberättelser, att upprätta arkiv, att hålla årsmöten (helst i januari), att göra upp förslag till arbets- och mötesprogram, med siktet inställt på ett möte per månad.

Konstituerande möte i Ekenäs 25 mars 1917

Detta energiska och målmedvetna förberedande arbete ledde till att det konstituerande mötet i Ekenäs den 25 mars 1917 nästan fick karaktären av en formalitet, en bekräftelse. Representanter för 20 ungdomsföreningar beslöt enhälligt bilda en organisation som gavs namnet Västnyländska ungdomsringen, stadgarna antogs slutgiltigt och en ordinarie styrelse valdes. Ordföranden var självskriven: magister Ossian Granit. Honom tillkommer äran av att ha skapat Västnyländska ungdomsringen. Han inte bara uttalade de förlösande orden, han hade också vilja och handlingskraft att lotsa företaget i hamn. Viceordförande blev rektor Oskar Forsström i Karis - också han tidigare föreståndare för folkhögskolan i Pojo och en av den västnyländska ungdomsrörelsens pionjärer. Till sekreterare valdes läraren vid Ekenäs samskola, magister Arvid Nummelin. De övriga i styrelsen blev magister K. T. Oljemark (Ingå), trädgårdsmästaren Oscar Fagerström (Tvärminne), frk Hjördis Sandell (Bromarv), frk Ester Bussman (sedermera gift Lundberg, Snappertuna), lanthushållaren Gunnar Ferd. Nyberg (Snappertuna) och kantor P. A. Fredriksson (Ekenäs).
Det godkända stadgeförslaget upptog 11 paragrafer. Enligt § 1 skulle Ringen utgöra ett samlande organ för ungdomsföreningar och elevförbund i västra Nyland, t. o. m. Ingå i öster. Att "elevförbund" accepterades som medlemsföreningar bör ses mot bakgrunden av folkhögskolans avgörande insats i Ringens tillblivelse. Femte paragrafen normerade mötesprogrammet: "Ringen sammanträder minst tvenne gånger årligen - i mars och september - till representantmöten i Ekenäs. Till dessa möten, av vilka vårmötet är årsmöte, äger varje inskriven förening sända tvenne representanter."
Det slogs alltså fast, att Ekenäs var Ringens mötesort. Först drygt 20 år senare ändrades stadgarna på denna punkt, så att årsmötena kunde förläggas också till andra orter.
Västnyländska ungdomsringen var ett faktum. Nu återstod konfrontationen med verkligheten, vardagsslitet, försöken att finna former och vägar.

Tillbaka till samtiden